På kurs i spanska

Spanska har jag nu börjat läsa på halvtid. Jag vill:
– Täppa till en lucka i min bildning.
– Åka till Sydamerika.
– Åter ha ett uppslukande intresse.

Ämnet tycker jag är roligt och lätt att bli (special)intresserad av. Kurslitteraturen och onlinematerialet är bra. En av lärarna kommunicerar och undervisar bra.

Men kursens upplägg och svaga organisering är en besvikelse. Studenterna skall vara på skolan två eftermiddagar i veckan. De flesta av dessa kurstillfällen består av en kort genomgång och resten av tiden skall 50 personer öva i grupper om tre, medan en (1) lärare går runt. Ljudmiljön m.m. är dålig. Jag lär mig knappt något nytt i en sådan situation, medan närvaron kostar mig en dags energi.
Ytterligare kurstillfällen är ”studentledda lektioner”, vilket innebär samma övande, men: utan lärare på plats, utan att sal(ar) är bokade, och att studenterna själva skall hitta andra att arbeta med. Suck!

Dessutom går uppgifterna för snabbt fram. Man skall göra övningar innan man lärt sig deras nödvändiga förkunskaper. Jag har cirka 900 högskolepoäng och har skrivit 2,0 på högskoleprovet många gånger. När jag har problem med hög takt så är det fel på takten.

Jag har anpassat mycket i mitt liv för att kunna närvara på kurstillfällena, och institutionen betonar dessutom att man förväntas närvara. Men nu blir jag tvungen att minska min närvaro, för att upplägget passar mig så dåligt att lektionerna tyvärr kostr mer än de ger. Jag får hoppas att examinationerna är lite mindre kaos och att jag klarar deras perceptionsmiljö och organisation. Att be om anpassning är inget alternativ om det kan undvikas, för inkompetent ”hjälp” är till mycket mer skada än nytta. Att hoppa av är inget alternativ, för jag slutför uppgifter.

November-slut

Den gångna veckan har mest gått till omställning mellan olika småsaker samt ett energikostsamt möte som inte gav vad jag ville. Jag är för splittrad p.g.a. studiernas uppläggning och stora osäkerhet, vilket leder till dålig effektivitet. Inga framsteg med att hitta praktikplats för vårterminen än.

Sista veckan i november är ofta årets sämsta tid för mig. I år känns det som botten infaller från och med idag söndag och sju dagar framåt. Bara en massa meningslösa saker som kostar mycket energi och inte ger något. Tre seminarier om psykodynamik och skrivuppgift till det, fortsatta försök att kommunicera via e-post med folk som inte svarar, och sen en omtenta som jag inte är motiverad till på lördag. Det finns ingen tid/energi/fokus/uppmärksamhet till roliga aktiviteter i arbete eller privat. Men det brukar snart komma bättre tider.

Sveriges radios P1 har haft två program om hur en del barn behandlas illa i skolan under ”ämnet” ”Livskunskap”.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4175774
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4206984
Ungefär: ”Nu skall vi rösta om vem som är mest och minst populär, elever.”
Jag är inte förvånad. Jag ser detsamma även bland vuxna. Vid de verksamheter som sägs vara för att man skall ”lära känna varandra bättre” stöts en massa ovanliga människor, som de med asperger, ut. Det sker nu från socialt inriktade (och likriktade) program på högskola/universitet och från arbetsplatser. Lärare/chefer skapar situationerna och blundar sen och låter elever/anställda sköta utstötandet. Ingen av parterna känner ansvar, och onda effekter döljs oförstående bakom ”Vi vill bara hjälpa.” En smart ritual.