Vecka 10

Det är en nyhetsrik tid nu. De tre senaste dagarna har mest handlat om jordbävning, tsunami och kärnkraftsolyckor i Japan. Tidigare i veckan utsåg Socialdemokraternas valberedning Håkan Juholt till partiledare. Jag har säger utsåg, han är redan vald egentligen. Jag invänder inte, han kan vara bra. Och veckorna innan dess var det varit stora uppror i flera arabländer.

Jag har nu gjort fem av femton veckor på min praktik. Det går bra. Bara en kris som jag hellre skulle varit utan. Annars är utmaningarna lagom stora och jag lär mig så mycket som jag förtjänar, vilket är ganska mycket.

På Andet går det trögt med intäkterna. Och i veckan fick vi ett bakslag som försenar starten av det sedan länge planerade nya företaget. Det stora problemet med den nystarten är faktiskt att hitta arbetslösa aspergare, som kan ta sig förbi de hinder som det innebär att göra sig färdig för ett bra arbete.

Lärorikt och lite stoiskt

Sedan två veckor är jag på praktik inom min utbildning. Det går bra änsålänge och är intressant och lärorikt. Den här terminen kämpar jag mest på för att klara mina uppsatta mål. Att klara av studierna är det första av fyra mål.

På helger och kvällar gör jag det nödvändiga på mitt företag Andet. Det är ganska mycket e-post att hantera, lokalbokningar och ekonomi skall diskuteras med kollega Anna, en praktikant handledas, och Immanuel får fast anställning på heltid om en vecka. Men jag utbildar inte för Andet denna termin.

Jag förbereder också inför högskoleprovet. Mest för att jag undervisar/coachar några som skall skriva det i april. Men då passar jag på att skriva provet själv också. Jag behöver det inte direkt, men kan ju försöka slå personrekord. Jag hade 4 fel förra gången, och 5 fel innan det, så 3 fel eller bättre skulle kännas trevligt.

Utbildade tre dagar i sträck

Jag bloggar en dag försenat. Igår var jag fortfarande ofokuserad efter utbildandet förra veckan, och glömde skriva innan jag gick och lade mig.

Jag ledde trevliga och lyckade utbildningar i Arboga och Västerås, tycker jag. Ätandet gick inte enligt plan. Nästan bara kött och mjölkprodukter på frukostarna. Men luncherna åt jag med kunder och kunde inte styra. Och när jag var slut efter utbildningsjobben åt jag kolhydrater. Ännu har jag inte lärt mig att äta vettigt när jag är stressad och behöver ha hela mitt fokus på annat (än ätande).

Vecka 50, 2010

Måndag, tisdag, onsdag tittade vi på videoinspelningar med oss själva i skolan. Det var mer givande än jag väntat. Bra samtalsledare och undervisningsformen fungerar för mig, jag hinner med och blir inte överbelastad som IRL. Det verkar som jag klarat allt den här terminen. För vårterminens praktik har jag fått en plats som verkar lovande – det kan fungera.

Min grundbok om Aspergers syndrom har nu kommit ut på finska,
vilket jag tycker är kul.

Jag har läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Mycket bra titel. Inte upplyftande, men bra beskrivning av en människa som är både mycket högfungerande och har återkommande djupa depressioner.

Jag har äntligen haft tid att uppdatera några av mina webbsidor lite, bland annat om KBT på mening.se.
De är tyvärr forfarande för få anmälda till föreläsningarna med Immanuel/Trollhare.

Vecka 45

I veckan har mina kollegor på Andet genomfört fyra föreläsningar och bokat många lokaler för föreläsningar med Immanuel/Trollhare i januari. Det är väldigt glädjande för mig att företaget fungerar även när jag mest är borta på studier.

Personligen hade jag en dålig vecka måndag till torsdag, eftersom jag var tvungen att rikta mitt fokus på en skoluppgift, och sen inte hann rikta tillbaka fokuset för några möten, som då blev mindre bra. För den kommande veckan har jag planerat in mer ställtid kring energitjuvarna och har tydligare mål.

På senaste tiden har vid upprepade tillfällen fått ungefär följande fråga:
”Hur är det att ha Aspergers syndrom för dig?”
Och frågeställaren har sen inte nöjt sig med mina allmänt formulerade svar, utan frågat lika vagt igen. Här är  några förslag på hantering:
”Precisera frågan!” ”I vilket avseende?” ”Hur är det att vara NT”?

Tillbaka igen

Jag provar att blogga igen. Jag skall skriva åtminstone varje söndag (slutet på veckan) under resten av 2010. Kommentera gärna samt tipsa folk (särskilt personal som arbetar med asperger) ifall ni tycker att det är läsvärt.

Sedan första september studerar jag åter på heltid. Det är en längre utbildning, som jag tidigare gått ungefär hälften på. Kursen under första halvan av terminen gick bra, jag tog mina poäng. Min energi gick till praktiska, sociala och perceptuella problem, men det visste jag redan i förväg.
Nu börjar två månader om ”psykodynamisk” utredning. (Det är sådant som bygger på Freud.) Kurslitteratur och tänkande är 20–30 år gammalt. Jag gillar inte alls kursen, men vill tvinga mig genom den, för att komma vidare i utbildningen. Sedan under vårterminen är det praktik under 15 veckor. Hur det går beror på om jag hamnar på ett ställe där man inte gillar annorlunda människor.

Jag arbetar en del på företaget som jag äger. Med tre anställda och två praktikanter finns det alltid att göra. Däremot arrangerar Andet inga föreläsningar/utbildningar med mig under läsåret, eftersom jag vill kunna sätta skolan främst. Företaget går med förlust nu, eftersom den nyanställde föreläsaren har varit sjuk mycket. Det har hindrat arrangemang, omöjliggjort bra planering och kostat mycket energi. Detta är inte den anställdes fel mer än någon annans, men så är läget. Vi kör även lite färre föreläsningar än tänkt under resten av 2010 (Köping, Örebro, Flen, Vadstena, Norrköping, Borås, Alingsås, Göteborg). Från januari 2011 skall det förhoppningsvis fungera utmärkt med den nya föreläsaren, för han är en mycket intressant och bra person.

Samtidigt går jag i utbildningsterapi (egenterapi, en del av min universitetsutbildning) som är av typen KBT (kognitiv terapi och beteendeterapi). Jag har också börjat skriva en del om psykologi och personlig utveckling, bland annat KBT. Hoppas att jag inte måste avbryta min utbildning av ekonomiska skäl i januari!

Övertro på Arbetsförmedlingen

Jag har kontakt med gymnasieskolor där det finns aspergerklasser. En sak som oroar mig är att lärare och annan skolpersonal ofta uttrycker en övertro på Arbetsförmedlingen eller på projekt där Arbetsförmedlingen och instanser som Allmänna Arvsfonden medverkar.

Visst finns det enstaka fall där Arbetsförmedlingen faktiskt har hjälp unga aspergare till arbete, främst genom att bevilja lönebidrag. Men jag har i över 10 år sett de flesta aspergare som lämnar gymnasiet få insatser som är sämre än värdelösa, och därigenom definitivt slås ut från arbetsmarknaden. Bojkotta verksamheter som säger sig hjälpa personer med Aspergers syndrom till arbete, men inte själva har anställda med Aspergers syndrom! Deras kompetens finns inte.

Många fler aspergare skulle kunna få arbeten som de trivs med. Men inte om de räknar med att Arbetsförmedlingen skall hjälpa dem till det! I stället gäller att under många år utveckla sina starka sidor och möjligheter, söka nya (lagom stora) utmaningar hela tiden, lära av sina misstag, och envist röra sig mot sina mål. Man måste anstränga sig mer än de man konkurrerar med, gilla det, och vara inställd på att leda processen. Detta är kul, skapar fler framgångar, och ger stolhet när man lyckas.

Lönebidrag

Jag är för lönebidrag, när det är vad som behövs för att få en person med funktionshinder i arbete. Jag ser inga skäl till varför inte samhället (genom Arbetsförmedlingen) inte skulle stå för en del av kostnaden. Arbetsgivaren betalar naturligtvis en del av lönen, och står för alla andra kostnader som lokal, arbetsledning m.m. Arbetstagaren måste prestera arbete. Alla bidrar och alla tjänar på processen när den fungerar.

Men några saker kan bli bättre:
* Arbetsförmedlingen är ofta väldigt krångliga att ha att göra med. Vi har som arbetsgivare både blivit skickade runt i veckor, och fått ringa över 100 gånger för att komma fram till en viss handläggare. Sådant är inte rimligt för de flesta arbetsgivare. Minska krånglet!
* Kravet på att hela företaget måste ha kollektivavtal hindrar en del att få anställning på småföretag. Det kostar arbete och pengar, och man tvingas stödja AMF m.fl. Bort!
* Taket är satt så att lönebidrag inte betalas på den del av lönen som överstiger 16700 kr per månad (vid heltid). Det sänder en olämplig signal om att de sökande inte förtjänar mer än minimilön. Höj iallafall till 20000 kr!

Deklaration

Idag har vi fått klar företagets deklaration, vilken vi började med redan förra fredagen. Det svåraste tycker jag är det sista i bokföringen: Vad som skall vara på vilket år, ”Kostnad för sålda varor”, kundförluster m.m. Sen går Förenklat årsbokslut, Momsbilaga, NE och INK1 ganska lätt. Men deklarationen känns alltid jobbig och skönt att ha gjord.